Idag var det en seg dag i skolan.. Det var inte alls som alla andra dagar. Jag var bara överdrivet trött och död helt enkelt.

Just nu sitter jag i mitt rum och gör inte ett piss. Min pappa lagade min gitarr men jag har inte haft så stor lust att spela, bara titta på den. Jo, allt snurrar i mitt huvud nu. Jag vet inte vad jag vill eller varför. Såhär var jag inte i skolan. Men det känns som om mitt humör ändras på en gång när jag kommer hem. Det är klart jag trivs här men, det skulle kunna vara en bättre aura här i mitt hem. Känns så segt att komma hem. Jag vill liksom bara gå och lägga mig så fort jag kommer hem. Jag vet inte om ni tycker det men ja, det är i alla fall mina tankar.

Sen så gör inte kärleken det bättre. Jag vill ha någon seriös kille som jag kan hålla om och liksom känna att det verkligen är seriöst och att han verkligen vill att det ska vara det. Vara han och jag. Men jag är så ung och det skulle förmodligen inte hålla så värst länge. Det har det i alla fall inte hitils. Jag kanske låter lite ''emotional'' nu men mitt liv är inte det bästa. Jag har mina dagar. Jag tror absolut inte att det inte finns människor som inte har gråtit en enda gång. Då skulle man bara vara okänslig. Jag menar då inte att man har gråtit för någon tjej/kille. Utan gråtit över vad som helst. Typ familje problem eller om man har slagit sig.

Jag vet gott och väl att allt inte handlar om kärlek och killar. Då skulle jag vara desperat. Det är jag inte. Jag vill bara ha någon hos mig ibland. Jag säger inte heller att kärlek ''suger'' för det gör det verkligen inte. Kärlek är nog en av de bästa saker som finns. Även om man inte hittar den ''rätta'' på en gång. Eller om man inte hittar honom/henne alls. Det finns ju alltid någon för alla. Man måste bara vänta på att den personen kommer fram. Jag har faktiskt inte varit singel så länge. Kanske behövs det mer tid för att jag ska hitta honom? Kanske jag ska låta honom komma till mig? Sen kanske jag ska låta honom gå för att jag älskar honom men inte kan hålla mig till en person. För några månader sedan trodde jag att jag hade glömt hur kärlek kändes. Men så kände jag en konstig känsla i min mage. Det kittlades liksom. Jag kände väl igen den känslan och den dök bara upp när en viss person hörde av sig/visade sig. Då visste jag att det var kärlek. Dock vet jag att han inte tycker om mig så det är bara att släppa honom och gå vidare. Ibland är livet inte så bra som man vill att det ska. Men allt har en mening och om inte den första är bra, inte den andra, inte den tredje eller den fjärde. Så kanske, bara kanske, den 5 är helt perfekt. Det vet du inte för en du hittat honom/henne.